Recension: Bree Tanners andra liv - Stephenie Meyer

Ja, jag läser fort. Den här boken lånade jag igår på biblioteket och idag så läste jag klar den under en middag som bestod av onyttig pizza och Big Bang Theory.

Knappt 200 sidor, vilket gör boken till en novell eller en kort roman, och jag kan bara säga att det är på detta antal sidor som Stephenie Meyer nog gör sig bäst. Nackdelen med Twilight-serien är ju att hon ibland inte får något att skriva om egentligen, så det blir långa onödiga dialoger. I boken om Bree, så skippar hon allt detta och istället blir det snabba händelser i rask följd, vilket är bokens styrka. Dess svaghet däremot är att den är så känd, tack vare de andra böckerna i serien. Ens omdöme är färgat redan man innan har öppnat boken, och folk har starka åsikter om den. Vilket är lite tråkigt.

I korthet så handlar boken om den olycksförföljda Bree Tanner, som innan hon blev vampyr levde på Seattles gator. Man får inte veta mycket om hennes tidigare liv, men däremot mycket om hur det är som "nyfödd" vampyr. Ju yngre de är, desto starkare är det, men tillsammans med en häftig impulsivitet som helt beror på törsten, gör deras värld till både mörk och våldsam. Men något verkar inte stämma, vem har skapat dem? Och varför? Bree försöker med en annan nyfödd vampyr, Diego, ta reda på sanningen.

Jag tänkte avsluta min recension med ett citat ur boken, som sammanfattar hela berättelsen på ett fåtal rader. Det är när Bree får syn på Bella, för allra första (och sista) gången.

Flickan mötte min blick, men hennes ansiktsuttryck såg inte alls ut som det borde ha gjort. Trots att jag kände att mina läppar var uppdragna över tänderna, trots att jag darrade av ansträngning för att inte kasta mig över henne, såg hon inte rädd ut. Istället verkade hon fascinerad av mig. Det såg nästan ut som om hon ville prata med mig - som om hon hade frågor hon ville jag skulle svara på.